lickyloo

Nyligen klämt i mig lite frulle. Rostad macka med skinkost på. Koppen med te är fortfarande för varm så den står och vilar här brevid som vanligt. Sitter och funderar på om man ska orka styla upp sig en aning idag iallafall istället för att sitta här i mina blåa mormors och sladdriga urtvättade tisha. Lär ju börja spana in vad jag ska ge morsan min i födelsedagspresent på fredag. Hon har juh allt som kan tänkas köpas typ. Jag får gå ner en vända och strosa runt lite så får vi se vad man lägger på minnet.
Fredrik skickade nyss medelande och talade om att han mår lite bättre. På ett sätt är det bra men samtidigt så känns det som att det hade vart lite, inte bättre men det hade kännts mer som att han inte vart sjuk för att slippa träffa mig.
Men innerst inne så vet jag juh att så är inte fallet, det är bara hjärnspöken som rustat upp för strid.
Jag saknar honom. Jag saknar en människa jag aldrig har träffat. Är det egentligen möjligt att kunna sakna någon man inte känner, eller är det hjärnan som slås på autopilot så fort den känner igen välbehag? Hur som hellst så får han mig att må bättre. Det är jag själv som drar ner mig igen och jag lär jobba på att få bort den funktionen om jag vill att det ska kännas bättre.
Nått annat som kan få allt att kännas bättre, det är shopping. Shoppa kläder, underkläder, smink, och SKOR. Jag har blivit helt galen i skor. Hellst ett par älsklingar med stilettklackar. de ska vara som Pitbull säger "High as a hippie".
Hittade ett par så grymma skor på nätet idag. Paparazzibild såklart och inte i någon e-shop, Men det var kärlek vid första ögonkastet. Jag tror många med mig håller med. Klänningen är inte heller att kasta på brasan när det är kallt inne.
Jag vill vara kändis!