lickyloo

Idag är en sån där konstig dag igen. De dyker upp alltför ofta nuför tiden och jag skyller hellst på vädret.
Eller Ensamheten. Vet inte varför jag känner mig ensam, men det gör jag. Vänner som jag trodde jag hade/har, skiter i stort sett totalt i om man lever eller dör. Somliga har jag inte hört av på många veckor.
Hur kommer det sig att det alltid är jag? Det är lätt att skylla på att tiden inte räcker till, men vafan. Jag jobbar åxå, har ett hem och sköta men jag lyckas ändå bättre än de flesta när det gäller att höra av sig. Ibland räcker det med ett sms med texten, "Hej hur är det?". Men de är sällsynta de med.
Ensamheten är nog sporrad av att alla har någon utom jag.
Det skiter sig alltid av någon anleding och allra hellst om man råkar bli kär. Rätt ner i soptunnan bara.
Har haft Lulelammet Jocke på hjärnan nu i några dagar och det går inte över. Jag hade kunnat gift mig med en killen på fläcken och det är en väldigt behaglig och ovanlig känsla. Nej jag är less på allt nu igen känner jag.
Jag är tillåmed less på att vara gnällig. Tack för igår iallafall, Elli. =) Det var trevligt att träffas igen även om jag satt och sov på soffan en halvtimme. Det är sånt som händer så det bjuder jag på. Nu ska jag slå igång nån film jag inte sett på datorn, deppa, sakna en famn att krypa ner i och dränka sorgerna i te.
Sen mina damer och fåtal herrar (?) Ska jag kika spöken igen.