Moments for granted.
UNDER:
Hur kommer det sig att att vara helt bekymmersfri och tillfreds med livet är så sällsynt? Jag kan nog räkna dessa stunder som är helt utan ångest, utan panik och utan nått som ligger och gnager i bakhuvudet på en, möjligtvis två händer. Borde dessa ögonblick inte kunna vara möjliga att uppleva fler gånger än en gång vart tredje år? Livet var väll tänkt att det skulle vara kul att leva, jag menar, man lever ju bara en gång (vad vi är tillåtna att komma ihåg iallafall) Borde vi inte kunna få låta bli att oroa oss för morgondagen och bara ta vara på idag?
Borde det inte vara vettigt att jag skulle kunna lära av mina egna ord. Det jag läser och filosoferar fram är väll mest logiskt att ta vara på. Hur kommer det då sig att jag istället för att leva livet som det är värt att levas, sitter här med ångest över framtiden, över hur lite jag har åstadkommit och hur lite man faktiskt betyder för folk.
Och till råge på det så tog tet precis slut och det enda jag har i skåpet var ett bottenköp till te som smakar och ser ut som röd varm saft. Jag bara hoppas att solen skiner i morgon så jag kan ta mig en promenad och försöka rensa lite tankar. Men känner jag mig så syltar jag in mig i nya funderingar, hamnar 100000 Mil bort i en annan livstid och funderar på om livet hade vart lättare om man hade vetat vad som komma skall. Ska man bara vänta på att livet och tiden har sin gång och att det nån gång är min tur eller ska man ut och leta efter livet? Hur man än gör så är man alltid själv. Hur många som än påstår sig finnas där. Om livet just nu gick att måla på ett papper så skulle det helt klart gestalta sig som ett utedass.
Nej nu ska jag dricka upp min te och fortsätta sitta här i min bubbla.
Jag har inte lust med något annat.