lickyloo

Jag är hemma  igen, vilket igår var skönt med mixade känslor. Idag däremot har jag bara känt av en växande panikkänsla som jag starkt ogillar. Jag vill inte vara här, jag vill inte sitta hemma ensam, jag vill inte tänka, jag vill inte kämpa och jag vill inte känna mig otillräcklig och värelös. Den här dagen har vart hemsk. Tårarna nästintill bränner bakom ögonen hela dagen och känslan av att är det här allt så dör jag, är ganska så enorm. Vinterdepression eller bara ett galet sinne? Jag vet inte, men vad det än är så har jag ställt mig på linjen till panik.

Jag tycker inte om idag.